Meltem Isiks kraftfulla bilder fångar komplexiteten i att leva med kroppsdysmorfi

Meltem Isik fotograferade människor med Body Dysmorphic Disorder. Även om serien tog sin slutgiltiga form som en fotografisk installation, är processen nära besläktad med skulptur och performance.

Meltem Isiks arbete började formas kring omöjligheten att se sig själv som en komplett figur utan hjälp av externa enheter. (Källa: meltem-isik.com)

I en tid där tvättbrädeabs och timglasfigur hyllas som symbolen för skönhet, är behovet av kroppspositivitet förmodligen viktigare än någonsin. Med kändisar som Lady Gaga och närmare hemmet, Ileana D’Cruz som pratar om kroppsuppfattningsproblem och de ansträngningar som krävs för att hålla den i schack, är kampen verklig. Vad vi inte inser är att på grund av selfie-kulturen är nästan alla lite kroppsdysmorfa nu för tiden och för att belysa problemet kom den Istanbul-baserade fotografen Meltem Isik ut med en serie fotografiska installationer.

Projektet 'Twice into the stream' kan ses som en undersökning av hur vi ser och uppfattar människokroppen. Komplexiteten som härrör från våra kroppars förmåga att se och synas samtidigt utgör grunden för det arbete som jag konstruerar med olika synvinklar, lyder ett uttalande på hennes officiella webbplats.

Kolla några av bilderna här.

Twice into the stream (Untitled #15), 2011. Pigmentbaserat arkivtryck på konstpapper, 210×140 cm. (Källa: meltem-isik.com)

Twice into the stream (Untitled #1), 2011. Pigmentbaserat arkivtryck på konstpapper, 210×140 cm. (Källa: meltem-isik.com)

Twice into the stream (Untitled #7), 2011. Pigmentbaserat arkivtryck på konstpapper, 210×140 cm. (Källa: meltem-isik.com)

Hon tillägger vidare: Även om serien tog sin slutliga form som en fotografisk installation, är min process nära besläktad med skulptur och performance. För mig är dessa levande, andande, övergående, tredimensionella bitar som jag fotograferar för dokumentation. Arbetet började formas kring omöjligheten att se sig själv som en komplett figur utan hjälp av externa enheter. Det vi kan se med våra bara ögon är en huvudlös kropp, en begränsad sikt av vad som finns under nacken, med den utökade svårigheten att se vår rygg. Att observera andra människors kroppar ger mig en möjlighet att reflektera över hur jag ser och relaterar till min egen kropp, som jag aldrig kan se som en helhet.