Titel : Vad som stör IAS och varför den inte levereras
Författare : Naresh Chandra Saxena
Offentliggörande: SAGE Publications
Sidor: 276
Pris: 595 kr
Få skulle bestrida att IAS, som en gång glödande kallades nationens stålram, har tappat mycket av sin glans. Ett 50 -tal kommittéers och kommittéers rapporter om administrativa reformer har inte dämpat nedgången. Våra planerare skulle vara bra att göra obligatorisk läsning, för alla berörda, Naresh Chandra Saxenas uppriktiga, eftertänksamma och balanserade bok, What Ails the IAS and Why it Fails to Deliver, som ger mycket insikt.
Författaren är en samvetsgrann insider som innehade ledande befattningar i regeringen och är den sällsynta tjänstemannen som under sina år i ämbetet ibland lade ner sina motsägelsefulla åsikter skriftligt, även om dessa kränkte de befogenheter som finns. Som sekreterare för landsbygdsfrågor lurade han kollegerna i Bihar -kadret kollektivt för många utelämnanden, inklusive att inte utnyttja 177 miljoner kronor tilldelade de fattiga i staten. Även om han var medlem i det mäktiga nationella rådgivande rådet, som leddes av Sonia Gandhi, kritiserade han lagen om rätt till utbildning som opraktisk. Han beskrev NGO -aktivister som populister som tillgodoser en valkrets med vanliga seminariedeltagare.
Unionens public service -kommission kan välja några av de finaste sinnena i landet för service, men idealismen hos unga IAS -deltagare tar sig ut efter några år tack vare en ogynnsam arbetsmiljö. IAS kan ha en uppblåst uppfattning om sitt värde, men i allt högre grad anser allmänheten den höga byråkratin som ointresserad av offentlig välfärd och korrupt. Enligt en undersökning av 12 asiatiska ekonomier från det Hongkongbaserade politiska och ekonomiska riskkonsultföretaget 2011 rankades Indiens kvävande byråkrati som den minst effektiva-en viktig anledning till att Indiens förbättringstakt i sociala index ligger mycket bakom fattigare länder som Bangladesh, Sri Lanka och Vietnam. Enligt planeringskommissionen 2012 nådde cirka 55 procent av det subventionerade livsmedelsfodret fel händer 2004 och 2005. System som NREGA och MGNERA är i praktiken helt enkelt ett system med doser snarare än att ge jobb till oförutbildade. Positivt betraktas positioner som handlar om social välfärd, stammar, minoriteter, planeringsnämnder och utbildningsinstitut, som har maximal effekt på styrningen, som dumpningsplatser för oönskade tjänstemän. Utläggningar inom finans-, industri- och handelsministerierna är mycket eftertraktade eftersom förmånerna vanligtvis sträcker sig väl efter pensioneringen.
Det politiska trycket har visserligen urholkat den administrativa autonomin. I UP var den genomsnittliga anställningstiden för en IAS -officer under de senaste 20 åren bara sex månader. Hedersrullen för samvetsgranna officerare som ilskade sina politiska chefer för att hålla fast vid sina vapen inkluderar: Ashok Khemka från Haryana -kadren som överfördes 50 gånger på 23 år, efter att ha avslöjat korruption i varje avdelning han postades i; Vineet Chaudhary från Himachal Pradesh, överförd 52 gånger på 31 år; och, Kusumjit Sidhu från Punjab -kaderet med 45 transfer. Britterna trodde att om mannen i toppen var ärlig kan korruption på lägre nivåer ligga inom hanterbara gränser. Men när de lägre funktionärerna tappar sin rädsla medan de tjänar pengar, har den övre byråkratin, som är avsedd att vara ordentliga väktare, börjat följa efter. Skillnaden i allmän uppfattning har blivit suddig. Saxena menar att silverfodret är att förmodligen 75 procent av IAS -tjänstemännen fortfarande är orörda av korruption och nästan alla kabinettssekreterare, och de flesta högsta sekreterarna, är människor med integritet.
Politiker får förmodligen en stor del av skulden för tjänstens undergång, men allt är inte enkelriktat. Tidigare UP: s chefsminister, Mulayam Singh Yadav, påpekade, medan han talade till en konklav av IAS -tjänstemän, Varför kommer du till mig för personliga tjänster? I gengäld tar jag ut mitt pris från dig. Ibland är politikerna villiga att ta initiativ, men status quoist IAS citerar regelboken för att undvika förändringar. Och den komplicerade banan av regler och lagar i vårt land kan ofta tolkas på vilket sätt som helst. Fantasilösa byråkrater försöker sällan förenkla förfaranden eller rekommenderar att göra slut på lagstiftning som är nedlagd. Babu Raj förblir lika förtryckande som någonsin. Saxena nämner några talande exempel. I Odisha, till exempel, åtalades kvinnor och fängslades för att de använde kullar, medan lagen gav rätt till endast ett särskilt kooperativ för att göra sådana kvastar. Den nya markförvärvslagen från 2013 är varken branschvänlig eller fördelaktig för bonden. Det är bara mellanhanden som vinner.
Initiativ från fristående byråkrater fungerar sällan om de inte stöds av starka politiska initiativ. Detta återspeglades i framgångar som Swachh Bharat -uppdraget, distribution av subventionerat ris i Chhattisgarh där det var försumbar läckage och förbättrad vattenhantering i Madhya Pradesh, som tredubblade veteproduktionen på ett decennium. Å andra sidan intog Lalu Prasad Yadav den extraordinära ståndpunkten att god förvaltning bara gynnade de övre kasterna och inte var förenlig med bra politik. I stället för att kräva mer ekonomiska devolutions från centralregeringen, under honom valde Bihar -regeringen faktiskt att inte använda ens de medel som tilldelats staten. Hans chefssekreterare, Mukund Prasad, accepterade tyst hans önskemål. De flesta IAS -officerare, med mycket få undantag, var villiga att springa i fängelse för att ta order från Lalu, även om hans fru officiellt var chefsminister. När Nitish Kumar tog över regeringen 2005 medförde han en havsförändring med hjälp av samma officerare, särskilt när det gäller vägförbindelser och elektrifiering på landsbygden.
Saxena har förnuftiga förslag för att förbättra styrningsstandarden, som sannolikt inte kommer att älska honom till hans biradari, ett exklusivt brödraskap som har förmågan att fortsätta skänka nya fördelar till sig själv: pensionering av 25 till 50 procent av officerarna vid 52 års ålder till 55, som i armén. Minskar dramatiskt såväl kadern som ex-cadre-inläggen, särskilt i supertidsskala. Uppmärksammar många statliga poster för lateralt inträde från icke -statliga organisationer och professionella institut för att få en ny syn. Slutligen påpekar han att 70 procent av alla statligt anställda är supportpersonal - förare, peoner och kontorister. En stor andel bör omfördelas till offentliga tjänster som utbildning, hälsovård, polis och rättsväsende - områden där det råder akut brist på arbetskraft.